Löparglädje

Ibland när känslorna att över och minsta fel gör att man vill gråta är den bästa medicinen att knyta på sig löparskorna och springa. Precis det var vad jag gjorde idag efter middagen. Jag var av okänd anledning irriterad på allt och alla och när magen fortfarande kurrade och jag insåg att all mat var uppäten så brast det för mig. En hungrig Julia är inte att leka med. Så istället för att dela mina då ganska aggressiva känslor med resten av familjen gav jag mig ut på en promenad med lurarna i öronen. 
Med raska steg marscherade jag iväg men efter någon kilometer eller två kom jag på mig själv. Varför gick jag när jag kunde springa? 
Efter den tanken satte jag fart och började springa och en timme senare var jag åter igen hemma. Fast den här gången hundra gånger gladare, trevligare och tröttare än innan. 
Det som skulle blivit en kort promenad slutade i över en mils löpning. Jag måste erkänna att jag är ganska stolt över mig själv med tanke på att jag körde ett tufft benpass på gymmet imorse. Men jag är också förvånad över mig själv. Jag klarar så mycket mer än jag tror och när jag väl bestämt mig för något, då är det så. Och om jag utöver det även är tjurig och irriterad. Ja då finns inget som kan stoppa mig. Envis som en åsna. På gott och ont. 
Väl hemma kröp jag ner i sängen med lite after-training-food och tittade på pll. Så värt och så mysigt!!!
Imorgon kära vänner åker jag och Sofia till Stockholm och shoppar(loss), längtar. Godnatt!❤️


Kommentera här: